Jag satt och läste inlägget här under, mest för att jag älskar att sitta och reflektera över hur man mådde när man gjorde en viss sak, eller för att jag halvt om halvt lever i det förgångna. Iaf, jag ska bara citera en rad:
Klagan för att jag inte dricker (Nykterheten är ju ett måste om jag ska minnas att meningen är att jag ska sköta mig, och det är fan svårt nog då med.).
och det är fan svårt nog då med
Är det verkligen svårt annars? Jag har alltid haft den där attityden om att jag alltid ska dricka med måtta, för att det är gott osv. Fast på senaste vet jag inte om det varit så. Det är som på den där festmetoden-reklamen eller vad det nu heter, de har ju lite en sån där attityd att man inte ska dricka för att dricka, lite som jag alltid haft innan med. Fast nu är jag inte så säker. Är det verkligen så? Om jag har pengar, kan jag då gå ut och inte dricka?
Det är en jävla hård sak att tvivla på egentligen. Jag har aldrig klankat ner på andra för deras substansvanor, utan bara lovat mig själv att inte bli likadan om det känns som att jag dömer någon. Fast nu börjar det slira åt det hållet.
Jag säger inte att jag har ett alkoholproblem. Det låter dumt, men jag vet flera som jag skulle använda som exempel på när man gått lite för långt med alkoholen (eller andra substanser för den delen). Jag dricker inte ensam, jag har upplevt en eller två minnesluckor (för att det gått åt helvete med drickandet av en anledning som jag alltid hittat, mer eller mindre, samtidigt som jag bara släppt kontrollen), jag har aldrig medvetet gått in för att dricka för att bli riktigt packad och jag har bara ett fåtal gånger känt suget efter en riktig fylla, utan att agera på känslan utöver det faktum att jag blivit genuint rädd varje gång.
Jag säger mer att jag kanske har börjat släppa lite på principer och inställningar jag haft. Jag vet inte om det egentligen blivit bättre eller sämre, eller sämre har det ju uppenbarligen blivit eftersom jag reagerar på det (sedär, istället för att använda den där underbara ”mark and delete”-grejen som är så vanlig på internet så fortsätter jag tankekedjan som den uppenbarade sig i det underbara maskineri som är min skalle), men jag vet inte om det är jag som överreagerar över det faktum att jag på ett naturligt och omedvetet sätt släppt lite på mig själv istället för att försöka ha full kontroll över mitt handlande och mina känslor eller om jag faktiskt börjat varna mig själv om att inte bli beroende av något igen.
Alltså, kanske jag ska ta en sån där lång grej och förklara mina tankar inför den alkoholkultur vi faktiskt har här.
Det verkar finnas två läger i Sverige, eller, två inställningar, och egentligen inte så jättemycket mittimellan;
Å ena sidan så dricker man inte alls. Det kan gälla jämt eller för ett tillfälle (eller gång till gång, så att säga), eller så dricker man så man är märkbart berusad. Det känns lite som att de flesta som hamnar mittimellan mest har misslyckats med det ena eller det andra, antingen har de druckit fast de inte tänkte göra det från början, eller så har de inte druckit så mycket som de tänkt. Hur jag ”motiverar” den andra tankegången är väl som sådan, varför ska man förfesta om man inte tänkt bli någorlunda berusad? Jag menar, går man ut på krogen innan 23-24 så är det nästan folktomt. Folk är och förfestar, och de flesta som inte ska dricka är på en förfest utan att dricka eller väntar in sina förfestande polare. Finns egentligen ingen anledning att förfesta om man inte har den där ”det är så jävla dyrt på krogen”-inställingen, och då är det ju uppenbarligen för dyrt för att man ska kunna bli berusad.
Den andra har jag inte lika mycket tankegångar om egentligen, fast jag kanske historiskt sett har tillhört det lägret längre än jag tillhört det andra.
Men sen har jag tankegångar som är sådana här också; kan man skilja på att vilja ”dricka” och vilja ”festa”, om man oftast gör de båda samtidigt? Jag kan erkänna att de senaste gångerna jag ”festat” så har jag druckit. Vare sig det varit på krogen eller privat, så har jag fått i mig en märkbar mängd alkohol. Jag verkar ha fått sånpass bra kontroll att jag inte blir sådär äckelpackad och är på kant att få minnesluckor eller spy på dansgolvet, men jag har fått i mig en sån mängd att jag känt av det. Både och mindre.
Om man dricker varje gång man festar, är det festandet eller alkoholen man saknar?
För min del (det kommer låta som en hög med ursäkter, men låt gå för det) kan jag säga att jag vet att jag har lika kul utan alkohol som med, mest för att jag är störd och egentligen inte skäms för saker och ting bland folk jag inte känner. Jag har druckit mer för att det är gott än för att jag ska bli full.
Men nu kanske jag ska komma till ett inte alls avslutande avslut;
på vilken kant är man om man tycker det är gott att dricka ren vodka?
Jag hatar folk så jävla hårt ibland. Eller så hatar jag hur jag reagerar och beter mig gentemot folk.
Ett par polare vill att jag ska hänga med ut idag. Grejen är dock att jag har träningsvärk i magen pga en ihållande rethosta de senaste tre dagarna eller så. Jag vill verkligen inte bli ännu mer sjuk just nu, speciellt inte när den här hostan nu börjar ge upp (vilket betyder att jag hostar slem lite hur som helst), det är min födelsedag i helgen och skolan börjar igen efter det. Jag pallar fan inte att bli sjuk än en gång, speciellt inte när det är så mycket saker på gång.
ÄNDÅ. Får jag dåligt samvete. För att jag inte hänger med. Hur kan man tycka att man har mest rätt OCH ha dåligt samvete för att man inte ger efter till någon med sämre argument?
Visst, jag skulle kunna ta det lugnt och ha på mig tillräckligt med kläder och inte gå ut hela tiden, men då vet jag ändå hur det blir. Klagan för att jag bara sitter stilla (sa jag att jag hostar brutalt om jag går mer än tre steg? Jag överdriver inte ens.). Klagan för att jag inte hänger med folk ut och röker (Sa jag att jag håller på att sluta helt och tvärt med all nikotin, t.om. feströkning?). Klagan för att jag inte dricker (Nykterheten är ju ett måste om jag ska minnas att meningen är att jag ska sköta mig, och det är fan svårt nog då med.). Jag orkar fan inte med sånt. Nu tror de antagligen att jag inte VILL gå ut. Så är det ju liksom inte. Jag VILL ju gå ut. Jag pallar bara inte. Jag vill verkligen inte bli sjuk. Jag kommer bli galen istället, eftersom jag sitter hemma när det är folk som antagligen är rätt redo att iaf fira mig lite inför min födelsedag (eftersom de är för snåla för att gå ut i helgen, som jag vill..).
Jag går fan inte ut med inställningen att inte ha skoj, jag går ut för att ha skoj.
