punch in the gut, kick on the nose, don’t you ever learn?

Det är påfrestande att skaffa sig nya polare jämt. Speciellt när man har så lätt för att spilla ut hela sin livshistoria som jag har. Såfort en person är pålitlig så får de veta allt. Fast det är ävl inte problemet nu.

När man drar upp hela sitt känslomässiga liv gång på gång på gång så blir det så mycket tydligare, typ. Alltså, det är ju så jag kommit över det, egentligen, bara dragit upp det och synat sömmarna om och om igen, med olika personer, för att se det ur olika vinklar. Fast när man tar upp vissa händelser och känslor så långt i efterhand, så märker man hur dåligt man hanterade det. Vissa saker skulle ma ninte gjort, vissa saker skulle man ha gjort, och vissa saker skulle bara ha hanterats annorlunda. Inte för att jag ångrar nånting jag gjort, egentligen, för det har ju lett till ett rätt bra ställe ändå, på nåt sätt. Men man märker vilken annorlunda person man var. Eller hur annorlunda man är. Eller hur annorlunda man agerar i vissa situationer.

Samtidigt får jag sån där riktigt äcklig magkänsla. Har väl inte kommit över vissa händelser eller kommit på hur jag skulle hantera det om det kom upp igen. Blir sådär ynklig. Jag hatar den jag var ett tag. Rädd för att bli likadan. Igår sa jag på allvar att jag spenderat ungefär ett år med att försöka bli elakare och mindre snäll, mindre naiv, mindre godtrogen. Det stämmer nog rätt bra. Ett år känslomässig styrketräning, kan vara en passande metafor. Seriöst, jag var så jävla ynklig. Blev trampad på från alla håll. Blir delvis idag också. Jag var så rädd för att någon skulle kunna tänkas tycka illa om mig, eller bli besviken, eller tycka att jag inte gjorde nånting bra. Osv osv.

Jag har iaf kommit fram till två asbra nyårslöften. Ett, rätt vanligt. Att lägga ner all nikotinrelaterad aktivitet (iaf när jag är nykter ;D). Det kostar ju apa nu ju.

Två, jag ska fan ragga mer. Sen får det leda där det leder. Funkar inte som det är nu. Gör bara inte det.