punch in the gut, kick on the nose, don’t you ever learn?
december 18, 2006
Det är påfrestande att skaffa sig nya polare jämt. Speciellt när man har så lätt för att spilla ut hela sin livshistoria som jag har. Såfort en person är pålitlig så får de veta allt. Fast det är ävl inte problemet nu.
När man drar upp hela sitt känslomässiga liv gång på gång på gång så blir det så mycket tydligare, typ. Alltså, det är ju så jag kommit över det, egentligen, bara dragit upp det och synat sömmarna om och om igen, med olika personer, för att se det ur olika vinklar. Fast när man tar upp vissa händelser och känslor så långt i efterhand, så märker man hur dåligt man hanterade det. Vissa saker skulle ma ninte gjort, vissa saker skulle man ha gjort, och vissa saker skulle bara ha hanterats annorlunda. Inte för att jag ångrar nånting jag gjort, egentligen, för det har ju lett till ett rätt bra ställe ändå, på nåt sätt. Men man märker vilken annorlunda person man var. Eller hur annorlunda man är. Eller hur annorlunda man agerar i vissa situationer.
Samtidigt får jag sån där riktigt äcklig magkänsla. Har väl inte kommit över vissa händelser eller kommit på hur jag skulle hantera det om det kom upp igen. Blir sådär ynklig. Jag hatar den jag var ett tag. Rädd för att bli likadan. Igår sa jag på allvar att jag spenderat ungefär ett år med att försöka bli elakare och mindre snäll, mindre naiv, mindre godtrogen. Det stämmer nog rätt bra. Ett år känslomässig styrketräning, kan vara en passande metafor. Seriöst, jag var så jävla ynklig. Blev trampad på från alla håll. Blir delvis idag också. Jag var så rädd för att någon skulle kunna tänkas tycka illa om mig, eller bli besviken, eller tycka att jag inte gjorde nånting bra. Osv osv.
Jag har iaf kommit fram till två asbra nyårslöften. Ett, rätt vanligt. Att lägga ner all nikotinrelaterad aktivitet (iaf när jag är nykter ;D). Det kostar ju apa nu ju.
Två, jag ska fan ragga mer. Sen får det leda där det leder. Funkar inte som det är nu. Gör bara inte det.
semipedofili
december 14, 2006
En elva år äldre snubbe messade på ett sexcommunity och undrade vad jag sökte. ”Inget.” blev svaret. Fifan.
Det börjar kännas mer och mer som att man borde ha någon fast.
Inte för att jag vill ha någon speciell. Det vore fan årets happening. Fast det kan vi avhandla senare.
Nej, inte för att jag vill ha någon speciell, utan för att jag saknar det där med att ha någon, någon som betyder något, någon som man betyder något för, någon man kan lita på mer eller mindre fullt ut. Det där med tillit har jag i vänner också, men inte på samma sätt som när man är verkligen inbegripen i ett riktigt förhållande. Som när man vet att det egentligen inte finns någon enstaka händelse som kan sära på en bara sådär, on a split second.
Det sjuka är väl att jag haft det. Man tänker ju inte på det när man har det. Det är ju liksom så lagom dags att börja tänka på hur bra det egentligen var då, NU. Fast nu ska det inte bli något emoinlägg om hur jag saknar det som var och att jag vill ha just precis det. För det vill jag inte. Jag vill ha något nytt, något som man kan lära sig av, något typ..Ja, något nytt, helt enkelt. Det gamla är verkligen gammalt, det känns som om det är taget ur någon lärobok om gamla sliskiga kärleksberättelser från mitten av nittiotalet (ey, -95 är det nya 1750, för då gick jag på dagis, ok? -95 alltså. Inte 1750. Så gammal är jag inte. Bah.) Jamen det känns så, hur jävla clichigt det än låter.
Och alla andra verkar inte ha det så bra. Förhållanden spricker hit och dit. Folk klarar inte av att vara ihop när mörkerdeppigheten kommer.
Call me crazy, men jag tycker nästan det är mysigare att vara ihop med någon på vintern än på sommarn osv. På vintern har man en orsak att ligga hemma och göra absolut ingenting, vilket är den näst bästa sysselsättning jag kan komma på när man är ihop med någon. Eller så går man ut och går. Det förutsätter iofs, enligt mina krav, att det är en vit vinter. Ingen snö, inga promenader. Jag har två krav om jag ska ut och, bara för att vara ute och gå; antingen ska jag bära långkallingar och termobraller och en yllemössa och vara tvungen att lämna brillorna hemma för att det snöar så, eller så ska jag bara ha badbrallor, tshirt och ett par toffor. Så är det. Annars kan det vara. Det är bara någon vissa känsla med att ligga inne och se halvkassa skräckfilmer när det antingen piskregnar eller bara är allmänt kolsvart ute, inte tänka på något annat. Eller att bara vara i samma rum och göra två vitt skilda saker. Eller att bara prata i telefon om skit som man annars hade suttit och tänkt ensam på. Vara sig själv med någon annan liksom. Det är så jag tänker på vintern. Och hösten.
Och det där med att det vore årets happening:
Häromdan kom jag underfund med att jag inte varit mer än lite halvt måttligt nyfiken på om jag varit intresserad av någon. Alltså, att jag undrat om det kan ligga till så att jag är intresserad av någon. Ni vet, när man undrar lite smått. Bara ytterst lite. Typ ”tänk om jag är..”. Mer än så har det nog inte varit sen över ett år tillbaka. Och det känns inte speciellt troligt att det lär hända på den här sista månadshalvan heller. Eller på ett tag framöver för den delen. Det är så jävla mycket just nu. Och det kommer fortsätta vara rätt mycket ett bra tag framöver. Även om det varit mycket mindre på gång, om jag inte haft så mycket att göra, eller att tänka på, eller som jag borde tänka på, snarare, så tror jag i slutändan inte att jag hade varit speciellt sugen på att träffa någon eller att försöka göra det heller. Fast jag kan inte säga säkert. Just nu, så skulle jag kunna tänka img att träffa någon för att undersöka chanserna för att jag skulle få ha sex. Det, som mest. Fast jag skulle ärligt talat inte anstränga mig särskilt mycket för..äh, vad dum jag var, klart som fan jag skulle anstränga mig. Sorry, men det är fan sant. I dagens läge, skulle jag nog anstränga mig mer för att få ett knull än för att få en flickvän. Mest för att jag vet att jag kan hantera ett knull, eller en serie knull, eller en kk, eller liknande. En flickvän tror jag inte att jag skulle hantera. Mitt liv är egentligen i tillräckligt mycket oordning, en flickvän skulle nog bara röra till det ännu mer. Jag vet hur det blir när man är kär. ”Ojsan, jag kan inte koncentrera mig på svenskan, jag är ju kär” eller ”ojsan, jag glömde bort att jag har prov imorn, jag var ju med henne” osv osv. Såna grejer. Man är intresserad av allt annat än det man borde.
Jag har iofs rätt svårt för att tro att jag skulle bli kär, speciellt bara sådär. Jag är bara inte sån. Kalla mig för cynisk eller nåt, men jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet och all den sörjan. Jag kan bara inte. Mest för att det inte hänt mig. Jag kanske kan gå med på att man kan bli förälskad i någon, ”have a crush”, efter ett par få minuter, men riktig äkta kärlek händer inte bara sådär. Men sen har jag grymt svårt för att få romantiska känslor med. Jag är naiv som fan, jag har en sån enorm tro på människan och dess godhet, egentligen, innerst inne, eller, jag brukade ha. Äh, vem fan lurar jag, jag har fna blivit genomrutten på senaste. JAg har nog drivit iväg fler människor på senaste, än jag ökat antalet vänner. It’s true..
Nu blinkar mirkken, säkert någon som hilightat ”sex” igen.
..eller nåt…
Satt och tänkte innan.
Man hittar någon. Man tycker om den ett tag. Man separerar på nåt vänster. Man saknar personen. Man kommer över den. Sen saknar man att man inte saknar någon. Sen börjar det om.
Eller är det bara jag?
