Jag satt och läste inlägget här under, mest för att jag älskar att sitta och reflektera över hur man mådde när man gjorde en viss sak, eller för att jag halvt om halvt lever i det förgångna. Iaf, jag ska bara citera en rad:
Klagan för att jag inte dricker (Nykterheten är ju ett måste om jag ska minnas att meningen är att jag ska sköta mig, och det är fan svårt nog då med.).
och det är fan svårt nog då med
Är det verkligen svårt annars? Jag har alltid haft den där attityden om att jag alltid ska dricka med måtta, för att det är gott osv. Fast på senaste vet jag inte om det varit så. Det är som på den där festmetoden-reklamen eller vad det nu heter, de har ju lite en sån där attityd att man inte ska dricka för att dricka, lite som jag alltid haft innan med. Fast nu är jag inte så säker. Är det verkligen så? Om jag har pengar, kan jag då gå ut och inte dricka?
Det är en jävla hård sak att tvivla på egentligen. Jag har aldrig klankat ner på andra för deras substansvanor, utan bara lovat mig själv att inte bli likadan om det känns som att jag dömer någon. Fast nu börjar det slira åt det hållet.
Jag säger inte att jag har ett alkoholproblem. Det låter dumt, men jag vet flera som jag skulle använda som exempel på när man gått lite för långt med alkoholen (eller andra substanser för den delen). Jag dricker inte ensam, jag har upplevt en eller två minnesluckor (för att det gått åt helvete med drickandet av en anledning som jag alltid hittat, mer eller mindre, samtidigt som jag bara släppt kontrollen), jag har aldrig medvetet gått in för att dricka för att bli riktigt packad och jag har bara ett fåtal gånger känt suget efter en riktig fylla, utan att agera på känslan utöver det faktum att jag blivit genuint rädd varje gång.
Jag säger mer att jag kanske har börjat släppa lite på principer och inställningar jag haft. Jag vet inte om det egentligen blivit bättre eller sämre, eller sämre har det ju uppenbarligen blivit eftersom jag reagerar på det (sedär, istället för att använda den där underbara ”mark and delete”-grejen som är så vanlig på internet så fortsätter jag tankekedjan som den uppenbarade sig i det underbara maskineri som är min skalle), men jag vet inte om det är jag som överreagerar över det faktum att jag på ett naturligt och omedvetet sätt släppt lite på mig själv istället för att försöka ha full kontroll över mitt handlande och mina känslor eller om jag faktiskt börjat varna mig själv om att inte bli beroende av något igen.
Alltså, kanske jag ska ta en sån där lång grej och förklara mina tankar inför den alkoholkultur vi faktiskt har här.
Det verkar finnas två läger i Sverige, eller, två inställningar, och egentligen inte så jättemycket mittimellan;
Å ena sidan så dricker man inte alls. Det kan gälla jämt eller för ett tillfälle (eller gång till gång, så att säga), eller så dricker man så man är märkbart berusad. Det känns lite som att de flesta som hamnar mittimellan mest har misslyckats med det ena eller det andra, antingen har de druckit fast de inte tänkte göra det från början, eller så har de inte druckit så mycket som de tänkt. Hur jag ”motiverar” den andra tankegången är väl som sådan, varför ska man förfesta om man inte tänkt bli någorlunda berusad? Jag menar, går man ut på krogen innan 23-24 så är det nästan folktomt. Folk är och förfestar, och de flesta som inte ska dricka är på en förfest utan att dricka eller väntar in sina förfestande polare. Finns egentligen ingen anledning att förfesta om man inte har den där ”det är så jävla dyrt på krogen”-inställingen, och då är det ju uppenbarligen för dyrt för att man ska kunna bli berusad.
Den andra har jag inte lika mycket tankegångar om egentligen, fast jag kanske historiskt sett har tillhört det lägret längre än jag tillhört det andra.
Men sen har jag tankegångar som är sådana här också; kan man skilja på att vilja ”dricka” och vilja ”festa”, om man oftast gör de båda samtidigt? Jag kan erkänna att de senaste gångerna jag ”festat” så har jag druckit. Vare sig det varit på krogen eller privat, så har jag fått i mig en märkbar mängd alkohol. Jag verkar ha fått sånpass bra kontroll att jag inte blir sådär äckelpackad och är på kant att få minnesluckor eller spy på dansgolvet, men jag har fått i mig en sån mängd att jag känt av det. Både och mindre.
Om man dricker varje gång man festar, är det festandet eller alkoholen man saknar?
För min del (det kommer låta som en hög med ursäkter, men låt gå för det) kan jag säga att jag vet att jag har lika kul utan alkohol som med, mest för att jag är störd och egentligen inte skäms för saker och ting bland folk jag inte känner. Jag har druckit mer för att det är gott än för att jag ska bli full.
Men nu kanske jag ska komma till ett inte alls avslutande avslut;
på vilken kant är man om man tycker det är gott att dricka ren vodka?
Jag hatar folk så jävla hårt ibland. Eller så hatar jag hur jag reagerar och beter mig gentemot folk.
Ett par polare vill att jag ska hänga med ut idag. Grejen är dock att jag har träningsvärk i magen pga en ihållande rethosta de senaste tre dagarna eller så. Jag vill verkligen inte bli ännu mer sjuk just nu, speciellt inte när den här hostan nu börjar ge upp (vilket betyder att jag hostar slem lite hur som helst), det är min födelsedag i helgen och skolan börjar igen efter det. Jag pallar fan inte att bli sjuk än en gång, speciellt inte när det är så mycket saker på gång.
ÄNDÅ. Får jag dåligt samvete. För att jag inte hänger med. Hur kan man tycka att man har mest rätt OCH ha dåligt samvete för att man inte ger efter till någon med sämre argument?
Visst, jag skulle kunna ta det lugnt och ha på mig tillräckligt med kläder och inte gå ut hela tiden, men då vet jag ändå hur det blir. Klagan för att jag bara sitter stilla (sa jag att jag hostar brutalt om jag går mer än tre steg? Jag överdriver inte ens.). Klagan för att jag inte hänger med folk ut och röker (Sa jag att jag håller på att sluta helt och tvärt med all nikotin, t.om. feströkning?). Klagan för att jag inte dricker (Nykterheten är ju ett måste om jag ska minnas att meningen är att jag ska sköta mig, och det är fan svårt nog då med.). Jag orkar fan inte med sånt. Nu tror de antagligen att jag inte VILL gå ut. Så är det ju liksom inte. Jag VILL ju gå ut. Jag pallar bara inte. Jag vill verkligen inte bli sjuk. Jag kommer bli galen istället, eftersom jag sitter hemma när det är folk som antagligen är rätt redo att iaf fira mig lite inför min födelsedag (eftersom de är för snåla för att gå ut i helgen, som jag vill..).
Jag går fan inte ut med inställningen att inte ha skoj, jag går ut för att ha skoj.
punch in the gut, kick on the nose, don’t you ever learn?
december 18, 2006
Det är påfrestande att skaffa sig nya polare jämt. Speciellt när man har så lätt för att spilla ut hela sin livshistoria som jag har. Såfort en person är pålitlig så får de veta allt. Fast det är ävl inte problemet nu.
När man drar upp hela sitt känslomässiga liv gång på gång på gång så blir det så mycket tydligare, typ. Alltså, det är ju så jag kommit över det, egentligen, bara dragit upp det och synat sömmarna om och om igen, med olika personer, för att se det ur olika vinklar. Fast när man tar upp vissa händelser och känslor så långt i efterhand, så märker man hur dåligt man hanterade det. Vissa saker skulle ma ninte gjort, vissa saker skulle man ha gjort, och vissa saker skulle bara ha hanterats annorlunda. Inte för att jag ångrar nånting jag gjort, egentligen, för det har ju lett till ett rätt bra ställe ändå, på nåt sätt. Men man märker vilken annorlunda person man var. Eller hur annorlunda man är. Eller hur annorlunda man agerar i vissa situationer.
Samtidigt får jag sån där riktigt äcklig magkänsla. Har väl inte kommit över vissa händelser eller kommit på hur jag skulle hantera det om det kom upp igen. Blir sådär ynklig. Jag hatar den jag var ett tag. Rädd för att bli likadan. Igår sa jag på allvar att jag spenderat ungefär ett år med att försöka bli elakare och mindre snäll, mindre naiv, mindre godtrogen. Det stämmer nog rätt bra. Ett år känslomässig styrketräning, kan vara en passande metafor. Seriöst, jag var så jävla ynklig. Blev trampad på från alla håll. Blir delvis idag också. Jag var så rädd för att någon skulle kunna tänkas tycka illa om mig, eller bli besviken, eller tycka att jag inte gjorde nånting bra. Osv osv.
Jag har iaf kommit fram till två asbra nyårslöften. Ett, rätt vanligt. Att lägga ner all nikotinrelaterad aktivitet (iaf när jag är nykter ;D). Det kostar ju apa nu ju.
Två, jag ska fan ragga mer. Sen får det leda där det leder. Funkar inte som det är nu. Gör bara inte det.
semipedofili
december 14, 2006
En elva år äldre snubbe messade på ett sexcommunity och undrade vad jag sökte. ”Inget.” blev svaret. Fifan.
Det börjar kännas mer och mer som att man borde ha någon fast.
Inte för att jag vill ha någon speciell. Det vore fan årets happening. Fast det kan vi avhandla senare.
Nej, inte för att jag vill ha någon speciell, utan för att jag saknar det där med att ha någon, någon som betyder något, någon som man betyder något för, någon man kan lita på mer eller mindre fullt ut. Det där med tillit har jag i vänner också, men inte på samma sätt som när man är verkligen inbegripen i ett riktigt förhållande. Som när man vet att det egentligen inte finns någon enstaka händelse som kan sära på en bara sådär, on a split second.
Det sjuka är väl att jag haft det. Man tänker ju inte på det när man har det. Det är ju liksom så lagom dags att börja tänka på hur bra det egentligen var då, NU. Fast nu ska det inte bli något emoinlägg om hur jag saknar det som var och att jag vill ha just precis det. För det vill jag inte. Jag vill ha något nytt, något som man kan lära sig av, något typ..Ja, något nytt, helt enkelt. Det gamla är verkligen gammalt, det känns som om det är taget ur någon lärobok om gamla sliskiga kärleksberättelser från mitten av nittiotalet (ey, -95 är det nya 1750, för då gick jag på dagis, ok? -95 alltså. Inte 1750. Så gammal är jag inte. Bah.) Jamen det känns så, hur jävla clichigt det än låter.
Och alla andra verkar inte ha det så bra. Förhållanden spricker hit och dit. Folk klarar inte av att vara ihop när mörkerdeppigheten kommer.
Call me crazy, men jag tycker nästan det är mysigare att vara ihop med någon på vintern än på sommarn osv. På vintern har man en orsak att ligga hemma och göra absolut ingenting, vilket är den näst bästa sysselsättning jag kan komma på när man är ihop med någon. Eller så går man ut och går. Det förutsätter iofs, enligt mina krav, att det är en vit vinter. Ingen snö, inga promenader. Jag har två krav om jag ska ut och, bara för att vara ute och gå; antingen ska jag bära långkallingar och termobraller och en yllemössa och vara tvungen att lämna brillorna hemma för att det snöar så, eller så ska jag bara ha badbrallor, tshirt och ett par toffor. Så är det. Annars kan det vara. Det är bara någon vissa känsla med att ligga inne och se halvkassa skräckfilmer när det antingen piskregnar eller bara är allmänt kolsvart ute, inte tänka på något annat. Eller att bara vara i samma rum och göra två vitt skilda saker. Eller att bara prata i telefon om skit som man annars hade suttit och tänkt ensam på. Vara sig själv med någon annan liksom. Det är så jag tänker på vintern. Och hösten.
Och det där med att det vore årets happening:
Häromdan kom jag underfund med att jag inte varit mer än lite halvt måttligt nyfiken på om jag varit intresserad av någon. Alltså, att jag undrat om det kan ligga till så att jag är intresserad av någon. Ni vet, när man undrar lite smått. Bara ytterst lite. Typ ”tänk om jag är..”. Mer än så har det nog inte varit sen över ett år tillbaka. Och det känns inte speciellt troligt att det lär hända på den här sista månadshalvan heller. Eller på ett tag framöver för den delen. Det är så jävla mycket just nu. Och det kommer fortsätta vara rätt mycket ett bra tag framöver. Även om det varit mycket mindre på gång, om jag inte haft så mycket att göra, eller att tänka på, eller som jag borde tänka på, snarare, så tror jag i slutändan inte att jag hade varit speciellt sugen på att träffa någon eller att försöka göra det heller. Fast jag kan inte säga säkert. Just nu, så skulle jag kunna tänka img att träffa någon för att undersöka chanserna för att jag skulle få ha sex. Det, som mest. Fast jag skulle ärligt talat inte anstränga mig särskilt mycket för..äh, vad dum jag var, klart som fan jag skulle anstränga mig. Sorry, men det är fan sant. I dagens läge, skulle jag nog anstränga mig mer för att få ett knull än för att få en flickvän. Mest för att jag vet att jag kan hantera ett knull, eller en serie knull, eller en kk, eller liknande. En flickvän tror jag inte att jag skulle hantera. Mitt liv är egentligen i tillräckligt mycket oordning, en flickvän skulle nog bara röra till det ännu mer. Jag vet hur det blir när man är kär. ”Ojsan, jag kan inte koncentrera mig på svenskan, jag är ju kär” eller ”ojsan, jag glömde bort att jag har prov imorn, jag var ju med henne” osv osv. Såna grejer. Man är intresserad av allt annat än det man borde.
Jag har iofs rätt svårt för att tro att jag skulle bli kär, speciellt bara sådär. Jag är bara inte sån. Kalla mig för cynisk eller nåt, men jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet och all den sörjan. Jag kan bara inte. Mest för att det inte hänt mig. Jag kanske kan gå med på att man kan bli förälskad i någon, ”have a crush”, efter ett par få minuter, men riktig äkta kärlek händer inte bara sådär. Men sen har jag grymt svårt för att få romantiska känslor med. Jag är naiv som fan, jag har en sån enorm tro på människan och dess godhet, egentligen, innerst inne, eller, jag brukade ha. Äh, vem fan lurar jag, jag har fna blivit genomrutten på senaste. JAg har nog drivit iväg fler människor på senaste, än jag ökat antalet vänner. It’s true..
Nu blinkar mirkken, säkert någon som hilightat ”sex” igen.
..eller nåt…
Satt och tänkte innan.
Man hittar någon. Man tycker om den ett tag. Man separerar på nåt vänster. Man saknar personen. Man kommer över den. Sen saknar man att man inte saknar någon. Sen börjar det om.
Eller är det bara jag?
